krulltottmamman

Mingus sover sin förmiddagslur. Jag sitter i min sköna och osnygga soffa med en kopp kaffe och lite mörk choklad. Snart ska vi bege oss in till stan för att inhandla en dop-present till prinsessan Tida. Livet är så underbart! Jag är så tacksam över allt jag har,  mina barn, min man, mamma ja o pappa förstås, mina vänner, mitt hus och att jag är frisk! Det enda jag kan sakna är några miljoner på banken men får jag inte dem å är det väl okej ändå..

Om några veckor ska jag börja arbeta igen o mannen ska få vara hemma med bebisen. Jag söker en massa arbeten och har varit på intervju och att vänta på besked är så fruktansvärt jobbigt. Duger jag, vill de ha mig, vilka är de andra som har sökt tjänsterna ja frågorna är många. Väntan är jobbig men att gå på anställningsintervju är också en spektakulär situation. Varje gång drabbas jag av en hemsk mundiarré och efteråt så känner jag mig mörbultad och omskakad av min verbala våldtäkt på mig själv. Om inte annat så kanske jag har bjudit på något trevligt att lyfta till eftermiddagskaffet för arbetsgivaren,  jag tror att jag sa något helt tokigt(?). Men det kan jag väl skratta åt om tio år, eller?
Jag tröstar mig med att det blir bra det blir det alltid. Lite visdom har jag ialla fall skaffat mig under mina 35 år, eller va säger du pappa?

Kaffet är slut och solen lyser i mitt tv/fin/vardags-rum dags att bege sig ut!